DEAR FASHION, här kommer lite tankar på kvällskvisten. Jag var precis över hos grannarna för lite glögg-mingel, med gamla bekanta.

Alla vet ju hur samtalen går när man inte träffas så ofta och är "student"; det klassiska gymnasie- och studiesnacket. Jag undviker hellst det, för det är sällan någon som ens förstår stylistyrket, eller ens vill försöka förstå. "Det är ändå inget riktigt jobb", tänker de.

Dem vet inte ens vad en stylist är, de vet delen med designers och fotografer, och vad det innebär. Men det där med att sätta ihop en byxa med en tröja, är de extremt skeptiska till.

"Och vad är det egentligen för jobb man får efter studenten? Klädaffär?" 

Jag orkar verkligen inte anstränga mig längre för att få den äldre generationen att förstå. Nu efter ett flertal gånger då jag försök under släktmiddagar och allt vad det kan vara. Då jag faktisk förklat och angagerat mig i att folk ska förstå. Och visat hur mycket jag VILL, och att jag är villig att lägga ned min kropp och själ i yrket, fattar de ändå inte.

"Vad det är för jävla jobb? Mina barn ska plugga på Handels och KTH."

Att vara stylist är i allra högsta grad ett riktigt jobb. Du jobbar arslet av dig för att få kontakter redan i tidig ålder. Och när man väl blir frilansande offrar man hela sin trygghet man haft hela sitt liv, man har inte en spikad månadslön, och måste ta lån för att allt ska gå runt. Det är som ett eget företag, sig själv. Man jobbar för sig själv och marknadsför sig själv som en "produkt", precis som att vara tex. frilansande frisör, modell eller artist. Man har inget fast jobb där man vet vad som händer varje dag, där man har rutiner man går efter.

Det skulle jag heller alldrig palla. Att vara sin egen, flexibel, kreativ och fri är hela grejen med att jag valt denna bransch. Jag VET att det inte kommer vara kul hela tiden och att man kommer ha sina nedgångar då man slutar tro på sig själv och bara vill ge upp.

Men det skulle jag aldrig göra mot mig själv, jag kämpar redan nu med att få ett fint CV, med mycker erfarenhet och kontakter ute i branshen. Och att bara ge upp är fegt, jag vet vad jag vill, och även fast man mår piss ibland, och undrar vad fan man har gett sig in på.

Jag vet flera stycken stylister som är panka, har lån och skulder hit och dit för att få allt gå runt. Och jag får höra hela tiden "Dra dig ur medans du kan! Det finns ingen plats för dig. Du kommer inte palla! Välj något vettigare när du kan." Men man måste också tänka, att det fanns en anledning att man intresserade sig i branschen från första början. Man kan inte nå toppen innan man nått botten, det kan inte bli sämre då, bara bättre. 

Även fast allt är piss och du knappt har pengar för mat, ta dig då i kragen och sök ännu fler jobb, gå på dubbelt så många event för att marknadsföra dig själv, och så småning om dyker den där kontakten upp som ger dig en stor kampanj och sedan vänder allt. Allt kommer inte på ett silverfat, och när man lutar sig tillbaka och börjar känna sig nöjd och bekväm med situationen, det är då du bara ska fortsätta kämpa och ta ännu ett steg i bättre riktningar. Allt kan ske, helatiden.

 

 

 

Otroligt flummigt inlägg och 50 % av er kommer inte ens orka ta sig igenom texten. Men här är ett urval av tankar jag har i mitt huvud helatiden. Sådant som jag ligger uppe om natten och tänker på och som jag och Sofija ägnar långa fikor på.

Nu ropar sushin på mig.

 

 

xx